Sweden in swahili is sweden

Verkligen ovant detta.

Efter en tre veckor lång semester finner jag mig själv sjukskriven. Kanske är det en tropisk basilusk, kanske en ovanligt otrevlig biverkning på malariatabletterna, det visar sig så småningom.Vad som är riktigt intressant att konstatera är att stämningen dessa dagar börjar närma sig de dagar då jag studerade och hade ett helt annat tempo i mitt liv. Under en semester får man det helt naturligt men att behålla det hemma lyckas nästan aldrig.

Igår tog jag ett varmt bad (vilket p.g.a feber bara var trevligt en liten stund) och läste senaste numret av tidskriften Karavan, vilket jag aldrig annars lyckas hinna med.

Idag -bloggar jag! Helt otroligt.

Det är i tystnaden och tristessen som jag hittar mig själv. Som alltid. Jag hör mig själv förklara varför jag inte ska arbeta. Jag förstår vad jag ska göra för att må bra. Men jag måste försöka dämpa protesterna och inse att jag faktiskt behöver en lön och att jag måste lära mig att stå ut på en arbetsplats i mer än 1 år.

Jag är för drabbad av tidsandan om direkt tillfredsställelse.

Faktum är ju att utan min fina lön hade jag omöjligt kunnat göra en så härlig resa som jag just har gjort.

Men med lite mer ledig tid och ett arbete som kanske inte slukar en så fullständigt och tär på alla resurser och krafter som man har så hade jag kanske haft lite glädje i min vardag också. Den fattas helt klart just nu. Glädjen och harmonin som alltid varit det som jag strävat efter i mitt liv. Endast det, harmoni. Polepole.

Jag borde förstås vara tacksam och laddad och fylld av ny energi men med en tärande förkylning och semestermage som inte ännu fattat att vi är hemma är effekten den motsatta.

Men trots allt detta så ser jag min omvärld, jag observerar, jag vill beskriva den.

Jag har fått tid att läsa och jag mår så bra av författarens perspektiv, det betraktande. Men att försjunka i det perspektivet kräver tid. Ro.

Tänk alltså, att en riktigt jobbig sjukperiod med feber, muskelvärk, smärtsam hosta som inte tillåter ett andetag utan rivande smärta, trasiga stämband och onda, dunkande, rödsprängda ögon erbjuder mer självinsikt och harmoni än vad mitt vardagliga arbetsliv gör. Vad säger egentligen det?