Sweden in swahili is sweden

Verkligen ovant detta.

Efter en tre veckor lång semester finner jag mig själv sjukskriven. Kanske är det en tropisk basilusk, kanske en ovanligt otrevlig biverkning på malariatabletterna, det visar sig så småningom.Vad som är riktigt intressant att konstatera är att stämningen dessa dagar börjar närma sig de dagar då jag studerade och hade ett helt annat tempo i mitt liv. Under en semester får man det helt naturligt men att behålla det hemma lyckas nästan aldrig.

Igår tog jag ett varmt bad (vilket p.g.a feber bara var trevligt en liten stund) och läste senaste numret av tidskriften Karavan, vilket jag aldrig annars lyckas hinna med.

Idag -bloggar jag! Helt otroligt.

Det är i tystnaden och tristessen som jag hittar mig själv. Som alltid. Jag hör mig själv förklara varför jag inte ska arbeta. Jag förstår vad jag ska göra för att må bra. Men jag måste försöka dämpa protesterna och inse att jag faktiskt behöver en lön och att jag måste lära mig att stå ut på en arbetsplats i mer än 1 år.

Jag är för drabbad av tidsandan om direkt tillfredsställelse.

Faktum är ju att utan min fina lön hade jag omöjligt kunnat göra en så härlig resa som jag just har gjort.

Men med lite mer ledig tid och ett arbete som kanske inte slukar en så fullständigt och tär på alla resurser och krafter som man har så hade jag kanske haft lite glädje i min vardag också. Den fattas helt klart just nu. Glädjen och harmonin som alltid varit det som jag strävat efter i mitt liv. Endast det, harmoni. Polepole.

Jag borde förstås vara tacksam och laddad och fylld av ny energi men med en tärande förkylning och semestermage som inte ännu fattat att vi är hemma är effekten den motsatta.

Men trots allt detta så ser jag min omvärld, jag observerar, jag vill beskriva den.

Jag har fått tid att läsa och jag mår så bra av författarens perspektiv, det betraktande. Men att försjunka i det perspektivet kräver tid. Ro.

Tänk alltså, att en riktigt jobbig sjukperiod med feber, muskelvärk, smärtsam hosta som inte tillåter ett andetag utan rivande smärta, trasiga stämband och onda, dunkande, rödsprängda ögon erbjuder mer självinsikt och harmoni än vad mitt vardagliga arbetsliv gör. Vad säger egentligen det?

ordlös - useless

Jag tror inte, hoppas inte att någon fortfarande läser den här bloggen. Om så är fallet ber jag om ursäkt i förväg.
varför skriver jag inte dagbok på något annat sätt?
Men jag gör det, jag skriver där också, men det värker i handen nu, så ovan man är att skriva för hand.
Är i ett helt förtvivlat tillstånd nu.
Fan, jag kan ju ingenting! jag är ju ingenting.
fet, ful, fel och helt talanglös.
Var i världen har jag egentligen plats?
Och om en enda människa till listar matlagning som nån slags god egenskap så tar jag livet av mig. vafan, är det en drift med mig eller? Laga mat?
Det är ju som att säga; men du, du är ju himla bra på att dammsuga!
Se där - vad stolt jag blir!

Nu skriver jag för mig själv. För att se tillbaka en gång. För att minnas. Fast för det mesta är allt jag är minnen. Det ger mig en känsla av att mitt liv har någon slags substans men jag är förbannat ensam med mina minnen här.

"åh,åh,åh,åh stayín alive"

Den här stackars bloggen är på gränsen till självdöd men ger ändå inte riktigt upp, och jag vill inte riktigt heller släppa taget.
Den är ju väldigt inspirationskrävande och livet är ju för det mesta inspirationskvävande så helt naturligt är den svältfödd.

Men jag tycker om hur delar av mitt liv finns utspridda överallt och kan samlas ihop av mig själv. Att pussla samman och foga hop, att organisera världen och analysera sammanhangen är som en instinktiv livsuppgift och att också skapa osammanhängande strukturer för att sedan kunna urskilja verkligheten mellan dem är det jag måste göra för att överleva.

facebook, msn, fyra bloggar, lika många dagböcker och fotografier som skildrat mitt seende räcker till för att skapa pussel och figursåga sönder verkligheten och sätta samman den igen. Det är bara oärligheten som ställer till det och skapar problem med sina oslipade kanter men jag tror ändå att jag för det mesta är ärlig så att det gör ont. Nedslipad till nagelbädden av ärlighet är jag. Eller är jag?

För många, många, många år sedan talade någon till mig (Jan Kroon btw. Om han nu lyckas återupprepa självgooglandet och också återfinna sig själv här i min minnesbank) om ambivalensen i våra sociala relationer och hur vi blev en ny människa i varje möte. Han talade naturligtvis om våra sociala roller i olika sammanhang, något som jag då, som pre-tonåring vägrade acceptera. Det var också i den åldern som man är som mest socialt missanpassad faktiskt nästan var man än befinner sig.

Han avfärdade nog mitt ihärdiga nekandet till dessa roller som något just pubertalt men det där uttalandet har förföljt mig. Visst vet jag att det är så, att även jag spelar dessa sociala spel, men jag kan inte släppa taget om mitt instinktiva motsånd. Jag tror ändå på friheten i att inte förställa sig och anpassa sig utan vara den man är i alla sammanhang. Jag lyckas inte alls, men det är ändå min strävan. Det är samma strävan som i mina minnen och ord hitta en koherens för den jag är. Nödvändigheten i att överensstämma, att sitta samman för att röra sig framåt utan att falla i bitar och behöva plocka upp sig själv hela tiden.

"Att bli älskad är stort (bara att älska kan vara större)"

Ensamheten, min följeslagare
en krafsande hysterika
och
Den stora sorgen
var ett tomrum
så lätt att fylla med alla mina ord

Men harmoni som fyller mig till brädden
dämpar alla ljud
Som kroppens chock, lamslagen panik
eller som den dröm jag drömmer när jag redan vaknat
Då vill jag inte röra mig, så rädd att tappa taget
För inga ord kan återge vad som sker i det stilla
mörkret mellan kroppen och lakanen

Lyckan är sålunda
förvånansvärt likt ett varmt täcke
Som när Josefins mamma värmde våra duntäcken på kaminen
i den utkylda stugan, en vinternatt i lappland
och de brände vår tunna pappershud

Kanske saknar jag orden
och jag har inga sånger
men om de bilder
som utgör dig
var sådana som kunde frammanas ur mig
skulle de skymma all verklighet omkring oss

en och en eller alla människor

Idag har vi handlat julklappar. Det var en spännande upptäckt att det i leksaksaffärer finns två uppsättningar av exakt samma leksak. En blå med pojkar som använder leksaken och en rosa med flickor som gör det. Är det inte fantastiskt?? Jag borde inte förvånas och ändå gör jag det.

Men det jag egentligen ville förmedla var några inspirerande ord från buddhistiska Master Cheng-Yen som jag ska försöka låta vägleda mig:

"Tzu-chi´s beauty lies in the conviction that in the world there is no one I cannot love, no one I cannot forgive and no one I cannot trust. When all minds have been purified, then all hearts can be linked together"

Cheng-yen "Let´s do it together"

heliga hundar och bloggfördelning

Bokhögen vid sidan om mig är avskräckande hög. Egentligen vill jag åka och träna men inser att idag har jag nog faktiskt inte tid. Att det är så på riktigt och ingen ursäkt är riktigt skrämmande. Samtidigt så har jag aldrig haft en sådan här konstig pluggångest, nu är jag stressad för attjag vill hinna göra ett så bra jobb som möjligt.

Igår hade jag möjligheten att närvara vid ett seminarium om hundar i religionen. Det var otroligt skoj att få ta del av, jag hade kunnat sitta där hela dagen och kvällen. Det känns som att jag valt rätt ämne för min uppsats eftersom det engagerar och intresserar mig på riktigt.

Bara att hoppas på att jag får jobb på ett natur- och djurbruksgymnasium sedan. Det skulle passa min inriktning miljö/djur perfekt. Tänk att jag lyckades styra det åt det hållet fastän det inte blev något av vare sig djurvårdarutbilning eller veterinärstudier.

Jag är lite inaktiv på den här bloggen nu. Jag måste ju fördela tiden mellan gröna fingrar och whippetbloggen. Men jag märker hur skönt det är att få koppla bort studierna med några blogginlägg här och där.

Trött och matt

Jag vet inte om dove djurtestar, men de gör de säkert. Andra saker gör de bättre, som den här filmen. Jag hoppas och önskar innerligt att alla nya föräldrar jag känner får möjligheten att ge sina barn förutsättningar att motstå kriget mot deras egna kroppar.

Ibland blir jag bitter. Jag känner mitt inre knytas hårt av av grönmögliga inälvor, fastbundna av en dragen sena.
Det finns mycket av det som varit som grämer mig och att göra det till någonting bra känns så svårt. Det enda jag kan göra är att lämna det och ta avstamp i det som är just nu, som är så bra, och inte låta det fläckas av det om varit så dåligt.

Och så tänker jag på all den ömhet jag har för den jag älskar så mycket och det känns faktiskt som Jewel sjunger i den där låten,

Hey, you, Know that I would spend, My whole life all over again , To find you

Det är ju sant, även för mig och plötsligt känns allting värt det.